Spiritism 603

Prästgården i Borley

Det finns många berömda spökhus runt om i världen, och våra Brittiska öar är definitivt inget undantag ifrån normen. Som exempel kan nämnas de otaliga kungligheter som springer runt på Towern i London. Faktum är att de allra flesta slott härikring har ett spöke eller två att skryta med. Inte bara här, förresten, till och med Vita Huset i Washington är ju hemsökt!

Den här lektionen tänkte jag ägna åt Englands mest hemsökta hus. Titeln innehas för närvarande av The Ancient Ram Inn i Wotton-under-Edge i Goucestershire. Det sägs vara en utmaning att spendera ens en enda natt i Biskopsrummet på det värdshuset.

Det man gärna tänker på när man hör frasen "Englands mest hemsökta hus", är ett hus som tyvärr inte finns idag. Huset jag talar om är Borley Rectory. Byggd i rött tegel, med 23 rum fördelade på två våningar, stod prästgården i Borley klar år 1863, då prästen Henry Dawson Ellis Bull med fru Caroline Sarah Bull - född Foyster - och 14 barn flyttade in. En extra flygel lades till huset 1875.

Den lokala legenden säger att det låg ett munkkloster på prästgårdens plats under 1200-talet, och att en munk därifrån hade en kärleksförbindelse med en nunna från nunneklostret i Bures, 13km därifrån. De skulle rymma tillsammans, men upptäcktes och blev avrättade.

Familjen Bull, i synnerhet Henry Bull, sonen Henry F Bull - som kallades Harry för enkelhetens skull - och fyra av döttrarna var mycket fascinerade av spökhistorierna, särskilt som man såg en spöklik nunna vandra förbi så ofta att Henry Bull lät bygga en paviljong där man kunde sitta och titta på henne. Gången hon trampade upp kallades t.o.m. "Nunnestigen". De som var middagsgäster var inte lika roade av spöket, så man lät mura igen matsalsfönstret som vette mot Nunnestigen, så att man kunde äta ostört.

Henry Bull dog 1892 och 1920 är hans son, Harry Bull, nästa kyrkoherde i Borley, vilket han var till sin död 1927. Både far och son avled i det Blå Rummet. Som ni kommer märka om ni planerar en karriär som andeutdrivare, så är just "Blå Rum" vanligt förekommande i rapporter som spökfenomen.

Nästa präst att ta över prästgården (1928) var Guy Eric Smith med fru, men de blev inte långvariga - inte ens ett år stannade de i huset, även om pastor Smith var sockenpräst fram till 1930. De stördes så av fenomenen att de bad tidningen Daily Mirror om hjälp, som skickade reportern CV Wall och den paranormale undersökaren Harry Price med sekreterare att undersöka saken. Price skulle senare hänvisa till Borley som "det mest extraordinära och mest väldokumenterade hemsökningsfallet i den parapsykiska forskningens annaler".

Den 16:e oktober 1930 flyttade pastor Lionel Foyster med fry Marianne och adoptivdottern Adelaide in, och enda skälet till att de kom att flytta därifrån fem år senare var p.g.a. pastorns vacklande hälsa, som gjorde honom oförmögen att fortsätta sitt uppdrag. Under dessa fem år förekom över 2000 rapporterade poltergeistfenomen, de flesta centrerade runt Marianne.

Ord formades ur tomma intet på väggarna: "SNÄLLA HJÄLP HÄMTA" och "LJUS MÄSSA BÖNER", och ofta var de adresserade direkt till Marianne Foyster. Efter Prices död 1948 har man anklagat honom för att ha förfalskat bevis eller åtminstone ha hjälpt till med spökerierna, men han var trots allt inte där hela tiden, och folk upplevde saker redan innan han satt sin fot i byggnaden för första gången.

Harry Price, tillsammans med 48 frivilliga, bodde i huset en tid 1937 och flera incidenter kunde rapporteras, men inget av samma skala som när familjen Foyster bott där. Vid midnatt, 27 februari 1939, brann prästgården ner till grunden, och resterna kom att rivas, så att endast minnet av huset återstod 1944. Idag finns en samling bostadshus på platsen, och byborna är sedan många decennier tillbaka trötta på historien.

Sedan 1974 har kyrkan undersökts grundligt och det verkar vara där fenomenen finns nu. De flesta av dem - poltergeistaktivitet, kalla fläckar, apparitioner, ljud och liknande - tycks kretsa kring familjen Waldegraves krypta. Waldegrave-klanen bodde i närheten av Borley på 1500-1600-talet, och deras historia har sin beskärda del av elände.

Lustigt nog hittade man år 1945 ett skelett nedgrävt i prästgårdens trädgård, som man gav en riktig begravning på kyrkogården. Kan det ha varit skelettet efter en Marie Lairre från Le Havre i Frankrike? Hon hade varit menad att gifta sig med en Waldegrave, men hon motsatte sig det hela och stryptes därför år 1667. Det påstod hon åtminstone genom ett flertal ouija-sessioner... Även idag är det ingen som med säkerhet kan säga vad som skedde i Englands mest hemsökta hus, men historien fascinerar oss än idag.

Lektionsförfattare: Traxy