Kvastflygning 106

Kvastkunskap

När: Andra veckan i oktober
Hur: 2 timmars teoretisk lektion i ett tomt klassrum

Efter avslutad lektion ska eleverna:

Läroboksmaterial:

Anledningen till att magiker började använda kvastar för att färdas med var för att de var lätta att bära med sig, mugglare blev inte misstänksamma om grannen hade en kvast stående i farstun och de var billiga att införskaffa. Dokument visar att man redan år 962 använde kvast som färdmedel. På den tiden var kvastarna dock väldigt obekväma och fula. Guthrie Lochrin beskriver 1107 de stickor i skinkorna och de ömmande bölderna han fick när han skulle resa från Montrose till Arbroath, inte en lång sträcka. Kvastarnas förtrollningar var på den tiden också lika enkla och obekväma som kvastarna själva. De kunde flyga i bara en hastighet och de kunde bara stanna, stiga och falla.

Under den här tiden tillverkade nämligen varje familj sin egen kvast. Detta slutade man med i stor utsträckning på 1000-talet då man istället använde sig av byteshandel. En skicklig kvastmakare bytte bra flygkvastar mot andra värdefulla saker som exempelvis trolldrycker och örter. När man lyckades göra kvastarna mer bekväma så började de även användas till ren nöjesflygning.

Man spelade Quidditch med vanliga flygkvastar så långt som in på början av 1800-talet och även om de var förfinade i jämförelse med de första kvastarna så var de inte i närheten av de racerkvastarna som vi har idag. De kunde inte flyga på särskilt höga höjder och var inte så snabba. År 1820 uppfann Elliot Smethwyck det som skulle göra kvastarna till det vanligast färdmedlet bland magiker, nämligen kuddförtrollningen.

Oakshaft 79 tillverkades av Elias Grimstone år 1879 och var en av de allra första specialgjorda kvastarna för att utöva sport med. Den var gjord för att tåla stark vind och hård flygning, men den visade sig vara för otymplig för att fungera som tävlingskvast och den hade dessutom svårt att svänga i höga hastigheter. Det var på en Oakshaft 79 som Jocunda Sykes, år 1935, som första magiker flög över Atlanten.

Moontrimmer, en kvast som skapades av Gladys Boothby år 1901, blev även den snabbt populär men genom att kvastarna skapades av enskilda hantverkare kunde man sällan hålla efter för efterfrågan vilket heller inte Boothby kunde. Den nätta kvasten i ask klarade dock höga höjder utan att bli ostadig.

Silver Arrow klarade mycket högre hastigheter än tidigare kvastar. Kvasten kom upp i så pass höga hastigheter som 110 kilometer i timmer i medvind, men återigen kunde en ensam kvasthantverkare inte klara av efterfrågan på kvastarna.

Det var inte förrän då bröderna Rob, Bill och Barnaby Ollerton startade upp sitt kvastföretag 1926 som genombrottet för kvasttillverkning kom. De startade upp företaget Rensoparna och den första modellen, Rensoparettan, producerades i mängder och skeppades ut till butiker över hela landet. Kvasten blev så populär att det bara tog ett år så hade varenda lag i landet en Rensoparkvast.

År 1929 startade en konkurrent till Rensoparna, nämligen AB Komet som kom ut med sin första kvast Komet 140. Det var Randolph Keitch och Basil Horton, båda spelare i Falmouth Falcons, som grundade företaget. De tog snabbt patent på en trollformel för bromsförmågan som gjorde att spelare hindrades från att flyga offside lika mycket och det var också anledningen till att många lag valde Komet framför någon annan kvast.

Medan Rensoparna och AB Komet konkurrerade med varandra genom att ge ut bättre kvastsorter började andra tillverkare att komma in på marknaden. Tinderblast var en kvast som började tillverkas 1940 (av företaget Ellerby och Spudmore) men den nådde inte upp till de hastigheterna som behövdes. Samma företag började senare sälja modellen Swiftstick som inte heller den blev en succé bland Quidditchspelarna då den förlorade både kraft och hastighet i kraftiga stigningar.

Det nya genombrottet kom 1967 då företaget Nimbus Racerkvastar grundades. Nimbus Ettusen var en helt makalös kvast som kom upp i hastigheter kring 150 kilometer i timmen, kunde svänga i 360 grader uppe i luften och var lika pålitlig som en Oakshaft 79 samtidigt som den var lika smidig som en rensopare. Kvasten blev snabbt en favorit bland de professionella Quidditchlagen runt om i Europa. Även Nimbus Ettusenett, Ettusenfemhundra, Ettusensjuhundra, Tvåtusen och Tvåtusenett sålde som smör i solsken. Det finns idag ingen kvast som kan mäta sig med Nimbuskvastarna när det gäller professionell sport.

En kvast är ett magiskt föremål på samma sätt som en trollstav, ett minnessåll eller en fiendespegel. Det är dessutom ett magiskt föremål som är inbäddat av de mer avancerade trollformlerna som världen skådat. Det är ett sådant objekt att den kan klara av de mer hisnande akrobatiska rörelserna och de lugnaste vardagsflygturerna. En kvast är dock varken bättre eller sämre än den magiker som sitter på kvasten och styr den. Är flygaren inte kunnig och vaksam kommer kvasten heller inte att te sig mer magisk än en fladdermask.

Hibertius Courtwell menar i sin bok ”Kvasten – vän eller fiende?” att man ska bli sin kvast, låta dess magi flöda genom kroppen och konsumeras av den. Bara genom ett så starkt band till sin kvast lyckas en flygare nå sin fulla potential. Han argumenterar sin teori med att det inte har gått bra för Japan i de senaste världscuperna eftersom de har som ritual att bränna upp sina kvastar om de förlorar. Alltså kan inte Japanska spelare få det starka bandet till sin kvast.

Courtwell har många kritiker, bland andra Anne Heathcliff som menar att Courtwells bok är ren och skär smörja och bara förtjänar en plats i hemmet som brasved. Hon menar istället att kvasten i sig är ett objekt som vilket annat som helst och att det endast är flygarens talang som avgör. De flesta forskare och kunniga inom ämnet väljer att lägga sig någonstans mellan Courtwell och Heathfliffs förklaringar. Det vill säga att det både beror på flygaren i sig och på kvastens egenskaper och hur bra dessa fungerar tillsammans. Därför är det också viktigt att välja en kvast som passar för en själv.

Möjligt uppgift: Om man som lärare vill kan man avsluta lektionen med att eleverna får reflektera skriftligt över vilken typ av kvast som de tror skulle passa just dem och varför.

Lektionsförfattare: Angfiel