Gemenskap sker inte automagiskt

Det finns något vi fått höra sedan den dag vi först gick med i SH, något som upprepas gång på gång, något som vi matar oss själva med. Att det finns en sådan stark och fantastisk gemenskap här, att vi alla är som familj eller bästa vänner. Alla nykomlingar tas givetvis upp i gemenskapen direkt, och om någon skulle få för sig att försvinna från SH (hur i all världen någon nu kan få för sig något sådant!) är det hur enkelt som helst att komma tillbaka igen och de allra flesta som gör det kommer faktiskt tillbaka till oss.

Detta är ren och skär bluff.

Naturligtvis är alla medlemmar på SH fantastiska, men det är få av dem jag ärligt kan säga att jag känner. Man har några få man ”umgås” mycket med, dem man spelar och diskuterar karaktärer med, dem man pratar om allt mellan himmel och jord med, dem man kan anförtro sina irl-problem till och som man faktiskt kommer riktigt nära. (Vilket givetvis inte alltid är underbart, vänskap är inte något som är ett helt oföränderligt och problemfritt tillstånd, utan min erfarenhet är att det stundvis kan vara riktigt jobbigt. Fast det kan förstås vara annorlunda för andra.)

Om man är ny blir man inte automagiskt ”en i gänget”, de flesta har redan sina vänner och trivs bra med det och har ingen anledning att försöka skaffa nya vänner, det kan till och med kännas illojalt mot dem man redan känner att försöka lära känna andra, liksom det är ju som att säga att ens nuvarande vänner inte räcker till. När någon postat i "Förstaårselever häråt!"-forumet tänker man inte ”det där är en potentiell bästa vän!”, utan man tvivlar kanske till och med på att personen kommer skapa en karaktär.

Och om man har varit borta ett tag så är det kanske inte helt osannolikt att man någon gång kommer att tänka på SH och får för sig att titta in och kanske lockas att återvända. Det är många som gör det, men hur många stannar kvar och blir lika aktiva som de varit förut? Inte särskilt många. Det måste vara väldigt svårt när de man känner slutat vara aktiva, när mycket förändrats, när det inte längre är exakt det gamla SH man har tusen minnen ifrån.

Nu låter det här förmodligen fruktansvärt negativt, men det var inte min avsikt.

Det känns som att det finns en del som tror att det finns någon allomfattande gemenskap alla utom de är med i, och därför känner sig utanför och malplacerade. Det är DÄRFÖR jag vill säga att det inte existerar. Det är inte bara just du som inte är med i den, den finns helt enkelt inte. Det är bara någon sorts dröm vi söker uppehålla, eftersom det är en väldigt trevlig dröm, men den är faktiskt alldeles för bra för att vara sann. Samtidigt finns det tusen chanser att lära känna andra, om man bara vill och vågar försöka.

Vänta inte på att någon annan ska ta första steget, för då får du säkert vänta länge, utan börja prata med någon du aldrig pratat med förut. Låt dig inte nedslås om det inte känns som att det går särskilt bra, det är mer troligt att personen bara är lite upptagen för tillfället än att den avskyr dig och absolut inte vill prata med dig. Försök istället igen, någon annan gång eller med någon annan person.

Det är svårt, ja, och människor är läskiga, ja, men det brukar faktiskt gå ganska bra - om man verkligen vill. Nu kanske det verkar som att jag tycker att alla som känner sig utanför bara har sig själva att skylla för att de inte gjort något åt saken. Så menar jag verkligen inte, jag vill bara vara lite hoppingivande. Tro inte att du är ensam om att känna dig utanför, för så känner nog de flesta då och då.

Tro på dig själv, tro på att du absolut är en person andra skulle älska om de fick chansen, och tro på att du har alla möjligheter i världen att få saker att bli som du vill.